Tänk. Plötsligt är man hemma igen och insikten kommer krypandes att det bara blev ett blogginlägg från det stora landet i väst. Det bör dock inte tolkas som vare sig ointresse eller lathet, utan snarare som ett tecken på det välfyllda program sångarfärden bjöd på. Nu är vi sedan i onsdags kväll hemma i Lund igen och åtminstone jag kurerar fortfarande sviterna från jetlagen, även om det börjar ordna upp sig.
På fredagens eftermiddag repeterade vi på plats i Zellerbach Hall där Stravinskij skulle framföras på söndagen. Repetitionen innehöll även LSS paradgren: gå och stå. Då vi inte var ensamma, utan skulle dela körgradänger med både Young Women’s Chorus of San Francisco och San Francisco Conservatory Chorus krävdes viss synkronisering, men i slutändan blev det bra. Och så träffade vi så äntligen både orkestern och Esa-Pekka, och vilken fantastisk dirigent han är. Tydlig och enkel att följa. En sann fröjd!
Vy från en körpärm.
Efter fullgjord repetition inmundigades kvällens kulinariska upplevelse: korv från Top Dog där korvförman Otto visade prov på både logistisk och diplomati när 47 hungriga sångare skulle utfordras samtidigt som vanliga kunder skulle kunna komma fram till kassan och beställa. Allting gick bra.
Även lördagen präglades av repetition med orkester och Esa-Pekka där de sista svåra partierna finslipades. När repetitionen var till ända intogs lunchbuffé på Berkeley Collages restaurang Crossroads, vartefter sångarna spreds för vinden. En grupp begav sig till Stanford för att titta på sportmatch i amerikansk fotboll medan vi icke sportintresserade använde kvällen för att ytterligare utforska både Berkeley, men också San Francisco där bland annat China Town och gaykvarteren runt Castro Street visade sig vara populära utflyktsmål när vi dagen efter jämförde gårdagskvällen.
Castro Street
Så kom då till sist den stora dagen; konsertdagen! Iförda klädsel ”concert black” genomfördes den nu bekanta promenaden mellan hotellet och Zellerbach Hall. Innan generalrepetition ställde vi också upp för en gruppbild.
"Lite mera till vänster, alltså ert höger" kommenderar vicedirigent Bagge
Det är alltid svårt som sångare att bedöma både sin egen insats men också det sammantagna resultatet, men man kan ofta känna av stämningen och därmed försöka skapa sig en rättvisande bild. Från psalmsymfonins smäktande tongångar till styrkan och dramatiken i Oedipus Rex kändes det åtminstone oerhört bra att stå och sjunga. Och det blev en succé, åtminstone att döma av de anmälningar som publicerades i tidningarna dagen efter. Känslan förstärktes ytterligare med vetskapen att Zellerbach Hall invigts 1968 med just Stravinskijs Oedipus Rex, och med Stravinskij själv i publiken.
I The San Francisco Chronicle kunde man läsa att
"The chorus, directed by Andreas Lönnqvist, sounded ferocious one moment, sweet-toned and lucid the next (the final farewell to the humbled, blinded Oedipus was wrenching in its tenderness)"
och i San Francisco Classical Voice beskrevs kören:
”their diction was immaculate and they achieved an enormous range of expression, especially in the final climactic scene where Oedipus gouges out his eyes. In their lament over the disgraced king with cries of 'I loved him!,' they became a kind of additional character in the drama in the spirit of the Greek Chorus they embodied."
Även i Mercury News kunde man läsa om vår Oedipus Rex:
"Any performance of 'Oedipus' turns on its chorus, which takes the role of the besieged citizens of Thebes. Joining the orchestra, four vocal soloists and spoken narrator were three choral groups: the San Francisco Conservatory Chorus, directed by Eric Choate; the Lund Male Chorus, directed by Andreas Lönnqvist; and the Young Women’s Chorus of San Francisco, directed by Susan McMane. Together, they produced a powerful, immersive sound."
Mottagning efter konsert
Efter konsert var det mottagning med champagne och ost i foajén till Zellerbach Hall. Tal hölls och det var mycket högtidligt. Nästan lika högtidligt var körens egen eftersits i källaren till Pappy’s Sports Bar med BBQ-buffé. På TV-apparaterna runtomkring oss kunde vi se debatt mellan de amerikanska presidentkandidaterna, allt medan vi som brukligt sjöng till maten och snapsen.
